Allting börjar bli en rutin nu. Men inte på ett dåligt sätt.
Trust me, det händer fortfarande helt galna saker hela tiden. Som igår kväll när Ashlyns kompis helt plötsligt bestämde sig för att rymma hemifrån och vi fick åka omkring och leta efter henne.
Det roliga är att det inte ens kändes konstigt att smyga över en gräsmatta, barfota, sent på kvällen och knacka på hennes fönster för att se om hon var där utan att väcka hennes farmor.

Eller som idag när min värdbror och värdsyster bestämde sig för att ta in en hemlös hund som har besökt oss två gånger och ge den mat. Jag reagerade knappt på synen av en främmande hund i vardagsrummet när jag gick till köket.


Ashlyn leker med vår hund, Cassie.

Men jag menar bara att jag smälter in. Folk vet inte ens att jag är en utbytesstudent innan jag säger det. När jag kallar min värdsyster för "my sister" eller en av mina värdbrorsor för "my brother" blir folk förvirrade innan jag kommer ihåg att jag måste förklara att de bara har varit mina syskon i två månader.
Trots att det känns som två hundra år.